Jag började boxa när jag var 17, min bästa kompis Paula, storasyster hade varit på tjej träningen i Lunds BS och vi tyckte att det verkade coolt. Vi var fyra som gick ner i boxningslokalen, jag Paula, Vicci och Oli men vi skulle bara motions träna förståss, ingen av oss kunde tänka oss att gå in i ringen. Det gjorde vi allihop inte alls långt från det att vi började.
Jag vet inte vad det var som gjorde att jag gick in i ringen för första gangen, förmodligen var det Kurt Lundgren (klubbens eldsjäl) som fick mig till det, men jag vet varför jag fortsatte; det var en stor utmaning, jag var tvungen att använda hjärta och hjärna samtidigt och det var kul. Så kul att matcher snart kom på tal. Det var jag och Paula (46 kg) som ville tävla och vi gick upp i vårt första SM ett halvår efter det att vi satt vår fot i Lunds BS. Det gick ganska bra. Jag vann första matchen (som var min3 match i karriären) och stod sedan inför finalen mot den då redan rutinerade och väl meriterade Åsa Sandell. Alla runt omkring mig var jätte rädda att jag skulle få stryk men det eldade upp mig ännu mer och slutade med att jag förlorade med knappa ett poäng, 8-7. Paula tog brons.
Det var på detta Sm:et som min pappa fick reda pa att jag boxades, eftersom jag var i final hade sydsvenskan en stor artickel om mig och Åsa. Jag bodde lyckligtvis på hotell med de andra boxarna och fick inte reda på att han varit och filmat matchen förrän jag kom hem. Pappa som inte på den tiden gillade boxning så mycket var ända stolt över mig men tyckte att jag borde träna hårdare om jag ”tvunget skulle fortsätta” (han är en tävlingsmänniska av rang).
Mitt första landslagsuppdrag fick jag ett par månader senare. Jag fick följa med till Fenix cup i Finland som var den största dam turneringen på den tiden. Det gick inte så bra. För det första så hade jag viktproblem och ingen vidare rutin i hur man smartast tar vikten utan för mycket vätskebrist vilket resulterade i att jag tillbringade större delen av tiden i bastun. Detta och en olyckshändelse i matchen innan min gjorde att jag förlorade på RSC (Referee Stop Contest) i första ronden. Bättre landslagsdebut kan man ju ha...
Som tur var fick jag chansen igen och åkte pa egen bekostnad med Enoksson till Ungern. Då gick det bättre och jag fick självförtroendet tillbaks.
2001 tog jag min första medalj (silver) på ett internationellt mästerskap Det var i Frankrike, Saint Amand Des Eaux och det första officiella europamästerskapet för damer. ( det har funnits ett par inofficiella före detta där våra damer Katrin Enoksson, Frida Wallberg, Teuta Cuni och Åsa Sandell alla tog guld) Detta sporrade mog oerhört och till det första Vm:et för damer i Scranton, USA lyckades jag ta guld efter tre mycket jämna matcher.Frida Wallberg tog även hon sitt VM guld på detta VM och jag minns mycket väl när hon vann, bara några matcher före mig mot sin ärke rival Miriam Lamare (FRA), det gav mig mycket energi till min match.
Efter VM i Scranton gick det inte så bra, jag tror jag vann det största för oss då lite för tidigt i min karriär för jag kunde inte riktigt hantera det. Det var först efter året i Paris jag kunde fullt ut använda min boxning igen, innan dess var jag lite störd av mina egna tvångstankar om att JAG MÅSTE VINNA. Är man inte rätt mentalt inställd när man går upp i ringen så funkar inte boxningen, iallafall inte för mig. Jag tog visserligen ett brons pa EM 2003 men var definitivt inte nöjd med min insats.
På grund av att det gick lite sämre ett tag så var det otroligt skönt för mig att vinna EM 2004, då kunde jag verkligen känna att jag återigen var bland de bästa i världen och med det självförtroendet utvecklades jag jätte mycket. Som jag beskrivit i min biografi var EM 2005 en etapp på vägen mot VM men jag och John jobbade ända upp en fin formtopp. VM guldet 2005 var välförtjänt efter många ars konstant hård träning. Jag kom dit med en bra inställning och fin form mycke tack vare John Brikell och Erik Bredler och mental coaching från Jörgen Kalmendal.
EM guldet 2007 var av ett annat slag. Det var efter struman. Träningen då jag inte fick ha för hög puls utan bara fick små lalla i nästan ett år innan jag kunde ta i på allvar. Då började jag lära mig boxa lite mer energisnålt. Jag kan fortfarande dansa, det är inte det, men med alla mina år på nacken är det väl på tiden att jag lär mig utnyttja att jag faktiskt är stark också. Det är bra, jag har mycket att lära än.